Ny leksak: Blackstar HT-5

Har visserligen haft den i en veckan nu men har alltså köpt mig en fantastisk liten gitarrförstärkare. Blackstar HT-5 heter den och är en 5 watts rörförstärkare. ”5 watt?”, frågar de flesta, ”Den kan ju inte låta mycket…”. Det gör den… Och den låter fantastiskt. Tyvärr har jag inte vågat maxa den här hemma i vardagsrummet, bor rätt lyhört och min landlady Anna gillar inte att det låter så mycket från oss, men när slutstegsrören börjar jobba och bryta upp ljudet… Mmmmm… Ni som vet vad det handlar om vet också att det sällan händer med en 50 wattare, än mindre en 100, om man inte står på andra sidan en ordentligt ljudisolerad vägg. Den här lilla saken ger det ljudet fast utan att tupén blåser av. Underbart.

Blackstar HT-5, vackert stilren

Konspirationer/11:e september

För det första, ett litet u-tub-tips… Jag har en viss förkärlek för brittiska humorserier och hittade en gammal klassiker, som jag dock inte sett mycket av tidigare, på tuben: Jeeves & Wooster. Har blivit lite besatt nu, som tur är brittiska säsonger sällan längre än 6 avsnitt… Jeeves & Wooster är alltså Stephen Fry och Hugh Laurie som spelar betjänt respektive aristokratisk ungkarl i mellankrigsperiodens London. Hugh Laurie spelar numera alltså huvudrollen i den där serien House som alla pratar om men som jag själv bara sett ett halvt avsnitt av…

Då kommer vi till postens huvudämne: Konspirationsteorier. Jag måste erkänna mig mycket fascinerad av just konspirationsteorier. Jag älskar konspirationslitteratur som The Illuminatus! Triology, Foucalts pendel och till och med Dan Browns enda historia som han lyckats variera ett par gånger. TV-serier som Lost och The Prisoner, filmer som The Game, Pi och Obres los Ojos. En god dos paranoia tillsammans med ett väl uttänkt mysterium så har man mig fast.

Jag tycker också att ”verkliga” konspirationsteorier är intressanta. Månlandningen, Area 51, Fotbolls-VM 58, Zion vises protokoll, Bilderbergarna och givetvis konspirationsteoriernas konspirationsteori numero uno för tillfället: 11:e september. Det mest intressanta med just WTC-incidenten är att det verkligen verkar vara otroligt många som tror på någon av de alternativa historier som berättas av olika konspirationsteoretiker världen över. Vi har teorier som säger att det inte var några plan alls, att det var plan men att de var fjärrstyrda, att de riktiga planen landades vid Area 51 (sic) och att alla passagerare sköts av amerikansk militär o.s.v… Men den vanligaste är nog något i stil med att det antagligen var plan men att man också hade minerat hela tornen. Senast på juldagen var det en god gammal vän som började diskutera saken med mig och var övertygad om någon typ av konspiration iscensatt av Bush/Cheney-administrationen, eller att det åtminstonde var sprängämnen i tornen. Det var vad som egentligen gav upphov till att jag ville skriva det här inlägget.

Jag tror jag har läst nästan varenda teori runt det som finns och måste erkänna att många lyckas vara väldigt övertygande. Vi har filmer som Loose Change och Zeitgeist, grupperingar som Scholars for 911 thruth och på den svenska sidan av internättet har vi vaken.se. Studerar man dessa ett tag känns det som man måste vara helt jävla dum i huvet om man tror det minsta på den officiella versionen. Det är i såna tillfällen jag blir väldigt skeptisk. Eller snarare: Eftersom skepticism ligger i min natur börjar några av mina varningslampor blinka. Problemet med alla de här källorna är att de är väldigt väldigt lika propaganda. Och ser det ut som propaganda, känns som propaganda, låter som propaganda, luktar som propaganda så kanske det faktiskt kan vara propaganda. Hur långt måste man bläddra innan Ron Pauls ansikte tittar fram…?

Men vart fan ska man vända sig om man vill ha lite koll på läget? För uppenbarligen finns det en hel drös med obesvarade frågor och ärligt talat så måste man ge en rörelse som blir ständigt dissad av Bill O’Reilly en titt för att se om det inte ligger någon sanning bakom.

Utöver konspirationsteorier tycker jag väldigt mycket om att se myter avslöjade. Jag var ett tag hooked på Penn & Teller’s Bullshit! och James Randi är helt klart en förebild (och han har också ett 9/11-forum). Därför var det också väldigt skönt att komma över en sajt som 911Myths som tar upp en massa av frågetecknen, en massa av myterna och vänder dem upp och ner. Går man igenom den så har man fötterna på marken igen och inser att världen kanske inte är riktigt så illa som det verkar. Men det är klart, när brittiska kungahuset består av ödlor kan man ju aldrig veta hur det är ställt med resten av världen…

P.S. Har inte orkat länka till alla 911 TRUTH NOW!!!!!!!-sajter och filmer. Men ingen kan undgå att bli överöst av det om man googlar lite… The Truth Ain’t Out There.

P.S.S. Om man vill fortsätta tro på Loose Change även efter att ha läst saker som motsäger den kan man alltid skylla på att sajter som 911Myths alltid är planterade av CIA-spioner som försöker desinformera.

Fördummande web?

”Is Google making us stupid?” heter en något neofobisk artikel av Nick Carr som för tesen att internetanvändande förändrar vårt sätt att tänka och till och med, till viss del, hjärnans arkitektur. Carr skriver bra och betydligt mer balanserat än vad titeln antyder och framför allt tror jag att han har delvis rätt, bara att hans slutsats att tänkandet påverkas negativt troligen är fel.

All text som hypertext

Carr menar att han och många andra (genom anekdoter) börjar få svårt att läsa långa texter, inte kan läsa en bok utan att tanken börjar flyta bort efter ett par stycken eller sidor, undviker längre texter i tidningar etc. Läsandet blir fragmenterat och vårt webanvändande är boven. Jag håller med, men jag kan inte riktigt se vad som är farligt med detta. Kanske är det delvis en generationsfråga. För det första tror jag detta i första hand gäller läsande av facklitteratur.

Skönlitteratur läser man naturligt på ett annat sätt, man kommer lättare in ett passivt mottagande, kanske kan man till beskriva det som en lättare form av trans eller hypnos. Man läser för att bli lurad, för eskapism, för att uppleva känslor av spänning utan att utsätta sig för fara eller för att uppleva någonting vackert eller omöjligt.

Facklitteratur, däremot, är i första han en aktiv informationsinsamling. Det finns inte alltid ett behov att sätta sig in på djupet i ett visst ämne, det är alltid bra att kunna hitta andra källor eller andras syn på saken. Kan man se saker ur flera olika perspektiv kan man förhoppningsvis lättare skapa sig en förståelse för ämnet. Breddning kan hjälpa en att veta var och hur man ska fördjupa sig (kvantitet kan leda till kvalitet). Och här har webanvändandet definitivt förändrat vårt sätt att tänka. Nyckelordet här är förstås hyperlänkar.

Hyperlänkar gör det möjligt att på ett par sekunder få ett referat, en ordförklaring, ett nytt perspektiv. I böcker och tidningar förväntas man lita på att författaren har gjort en korrekt analys. Visst har man fotnoter och referenser, men det kräver att man har tillgång till ett välsorterat bibliotek. Författaren har i princip ensamrätt på att ge dig sin uppfattning. Har man samtidigt tillgång till världens största källa för information och åsikter blir författarens uppfattning bara en av ibland tusental författares (i ordets förlängda bemärkelse) uppfattningar. Tidningsartiklar är helt klart bästa exemplet (eftersom de så ofta är felaktiga). Varje gång jag läser en tidning och hittar något jag är intresserad av ser jag texten, medvetet eller omedvetet, som hypertext. Även om jag inte alltid där och då kan klicka mig vidare kan jag alltid göra en sökning och hitta mer information om ämnet. På det sättet har all text, i huvudet, transformerats till hypertext. På det sättet är även text på webben som inte innehåller länkar också hypertext. CTRL-C, CTRL-V börjar sitta i muskelminnet.

Information Remixing

På det här sättet gör man det lättare för sig att ta till sig information och kunskap som inte är beroende av ett par enstaka författares kunskap eller uppfattning. Genom att välja och vraka mellan källor, mellan information och åsikter, mellan olika perspektiv kan man bygga en mycket mer nyanserad bild av ett ämne. I princip så remixar man texten i hjärnan, man gör sin egen personliga bastardmix. Det är förstås inget nytt, det är så vi alltid har funkat, bara att vi idag har möjligheterna att göra det på så många olika nivåer. Dessutom kan vi publicera våra remixer och kanske i sin tur inspirera till någon annans personliga remix.

Detta begränsas förstås inte till text utan är en del av alla våra upplevelser. Webben har inte bara gjort att all text är hypertext utan att alla upplevelser blir hyperupplevelser. Web 2.0 blir också Reality 2.0. Konkret sätt så kan varje diskussion man har leda till en fördjupning. CTRL-C, CTRL V. Men det handlar också om att vi delar med oss av våra upplevelser, remixar varandras upplevelser. Web 2.0 innebär deltagarkultur, vi är inte längre bara passiva mottagare utan är samtidigt deltagare. Samtidigt som man upplever något tolkar man det och förändrar det, precis som man genom att läsa en text tolkar och förändrar den utifrån vad man läst och upplevt tidigare (alla upplevelser, även till synes passiva, är vi alltså deltagare i).

Carr verkar alltså se detta som att vi, lite överdrivet, inte längre kan tänka i fler än ett fåtal ord i taget. Jag ser det som att vi har tagit bort tolkningsföreträdandet från ett fåtal auktoriteter tillbaka till en själv, men givetvis med hjälp av detta. Att hyperlänkar inte är distraktioner utan en vidgad vy. Att den fragmenterade läsningen snarare tränar hjärnan att hålla reda på många saker samtidigt än att den fördummar oss.

Mer om Nick Carr

Jag tycker dock att Nick Carr erbjuder en hel del intressant läsning, vare sig man håller med om allt han säger eller inte… Han skriver till exempel om mycket intressant på sin blogg (bl a om Google) och har nyligen släppt en bok som jämför internet med elektricitet. För några är sen väckte han viss uppståndelse genom sin artikel ”IT doesn’t matter”. Vill man titta på honom var han för ett par veckor sen gäst hos Stephen Colbert.