Lästips: Cory Doctorow – Content

Cory Doctorow har jag tipsat om tidigare. Läser för närvarande hans textsamling Content och fastnade för följande citat som jag tycker sammanfattar min egen syn på det väldigt bra:

”I don’t know what to do with CDs anymore: I get them, and they’re like the especially nice garment bag they give you at the fancy suit shop: it’s nice and you feel like a goof for throwing it out, but Christ, how many of these things can you usefully own? I can put ten thousand songs on my laptop, but a comparable pile of discs, with liner notes and so forth — that’s a liability: it’s a piece of my monthly storage-locker costs.”

CD-skivor är kul tills man flyttar… Nån som vill köpa ca 200 blandade CD? Lägg ett bud…

Fördummande web?

”Is Google making us stupid?” heter en något neofobisk artikel av Nick Carr som för tesen att internetanvändande förändrar vårt sätt att tänka och till och med, till viss del, hjärnans arkitektur. Carr skriver bra och betydligt mer balanserat än vad titeln antyder och framför allt tror jag att han har delvis rätt, bara att hans slutsats att tänkandet påverkas negativt troligen är fel.

All text som hypertext

Carr menar att han och många andra (genom anekdoter) börjar få svårt att läsa långa texter, inte kan läsa en bok utan att tanken börjar flyta bort efter ett par stycken eller sidor, undviker längre texter i tidningar etc. Läsandet blir fragmenterat och vårt webanvändande är boven. Jag håller med, men jag kan inte riktigt se vad som är farligt med detta. Kanske är det delvis en generationsfråga. För det första tror jag detta i första hand gäller läsande av facklitteratur.

Skönlitteratur läser man naturligt på ett annat sätt, man kommer lättare in ett passivt mottagande, kanske kan man till beskriva det som en lättare form av trans eller hypnos. Man läser för att bli lurad, för eskapism, för att uppleva känslor av spänning utan att utsätta sig för fara eller för att uppleva någonting vackert eller omöjligt.

Facklitteratur, däremot, är i första han en aktiv informationsinsamling. Det finns inte alltid ett behov att sätta sig in på djupet i ett visst ämne, det är alltid bra att kunna hitta andra källor eller andras syn på saken. Kan man se saker ur flera olika perspektiv kan man förhoppningsvis lättare skapa sig en förståelse för ämnet. Breddning kan hjälpa en att veta var och hur man ska fördjupa sig (kvantitet kan leda till kvalitet). Och här har webanvändandet definitivt förändrat vårt sätt att tänka. Nyckelordet här är förstås hyperlänkar.

Hyperlänkar gör det möjligt att på ett par sekunder få ett referat, en ordförklaring, ett nytt perspektiv. I böcker och tidningar förväntas man lita på att författaren har gjort en korrekt analys. Visst har man fotnoter och referenser, men det kräver att man har tillgång till ett välsorterat bibliotek. Författaren har i princip ensamrätt på att ge dig sin uppfattning. Har man samtidigt tillgång till världens största källa för information och åsikter blir författarens uppfattning bara en av ibland tusental författares (i ordets förlängda bemärkelse) uppfattningar. Tidningsartiklar är helt klart bästa exemplet (eftersom de så ofta är felaktiga). Varje gång jag läser en tidning och hittar något jag är intresserad av ser jag texten, medvetet eller omedvetet, som hypertext. Även om jag inte alltid där och då kan klicka mig vidare kan jag alltid göra en sökning och hitta mer information om ämnet. På det sättet har all text, i huvudet, transformerats till hypertext. På det sättet är även text på webben som inte innehåller länkar också hypertext. CTRL-C, CTRL-V börjar sitta i muskelminnet.

Information Remixing

På det här sättet gör man det lättare för sig att ta till sig information och kunskap som inte är beroende av ett par enstaka författares kunskap eller uppfattning. Genom att välja och vraka mellan källor, mellan information och åsikter, mellan olika perspektiv kan man bygga en mycket mer nyanserad bild av ett ämne. I princip så remixar man texten i hjärnan, man gör sin egen personliga bastardmix. Det är förstås inget nytt, det är så vi alltid har funkat, bara att vi idag har möjligheterna att göra det på så många olika nivåer. Dessutom kan vi publicera våra remixer och kanske i sin tur inspirera till någon annans personliga remix.

Detta begränsas förstås inte till text utan är en del av alla våra upplevelser. Webben har inte bara gjort att all text är hypertext utan att alla upplevelser blir hyperupplevelser. Web 2.0 blir också Reality 2.0. Konkret sätt så kan varje diskussion man har leda till en fördjupning. CTRL-C, CTRL V. Men det handlar också om att vi delar med oss av våra upplevelser, remixar varandras upplevelser. Web 2.0 innebär deltagarkultur, vi är inte längre bara passiva mottagare utan är samtidigt deltagare. Samtidigt som man upplever något tolkar man det och förändrar det, precis som man genom att läsa en text tolkar och förändrar den utifrån vad man läst och upplevt tidigare (alla upplevelser, även till synes passiva, är vi alltså deltagare i).

Carr verkar alltså se detta som att vi, lite överdrivet, inte längre kan tänka i fler än ett fåtal ord i taget. Jag ser det som att vi har tagit bort tolkningsföreträdandet från ett fåtal auktoriteter tillbaka till en själv, men givetvis med hjälp av detta. Att hyperlänkar inte är distraktioner utan en vidgad vy. Att den fragmenterade läsningen snarare tränar hjärnan att hålla reda på många saker samtidigt än att den fördummar oss.

Mer om Nick Carr

Jag tycker dock att Nick Carr erbjuder en hel del intressant läsning, vare sig man håller med om allt han säger eller inte… Han skriver till exempel om mycket intressant på sin blogg (bl a om Google) och har nyligen släppt en bok som jämför internet med elektricitet. För några är sen väckte han viss uppståndelse genom sin artikel ”IT doesn’t matter”. Vill man titta på honom var han för ett par veckor sen gäst hos Stephen Colbert.

Jobb, halsont, serier

Fredag efter min första fulla arbetsvecka med mina två jobb i var sin av Stockholms utkanter (ljudtekniklärare på gymnasium i Norrtälje, musikhandledare/gitarr- och baslärare på No Remorse i Handen)… Båda jobben är kul så det är klart värt allt pendlande (som fungerar bra för läsning av allt som Freddie lurar på mig från Serieteket). Är dessutom utslängd ur lägenheten vid Mariatorget sen en vecka tillbaka och tillbaka hos Lisa i Sickla (inget fel med det, men Upkars lägenhet är underbar) och har hela veckan fått stå ut med en fruktansvärd smärta i halspartiet vilken hänger sig kvar trots flitig självmedicinering med honungste och Laphroaig.

I lördags gjorde jag en snabbvisit hos lägenheten i Hultsfred för så roliga saker som att hämta räkningar… Räkningar som jag hade vissa problem att betala eftersom min bankdosa slutat fungera och jag för närvarande inte har något giltigt leg, vilket gör att jag inte kan få någon ny (och vilket försvårar processen att få ett nytt, giltigt leg, à la moment 22). På ockerbanken vill de ha femtio spänn per räkning om man gör på the good old fasioned way men det är bara att bita ihop och punga ut. Kronofogden får mig inte ännu.

På pendlingarna fram och tillbaka över länet (och landet) har det som sagt blivit en del serieläsande… Plockade upp lite nytt hos Freddie i fredags. Först blev det en antalogi med superhjälteserier av Alan Moore som fick mig att inse att jag har väldigt svårt för trikåhjältegenren, även när det är välskrivet. Största behållningen var avsnittet om Jokern som avslutar boken i fråga. Bättre var i så fall Gaimans The Books of Magic om den glasögonprydde unge potentielle magikern Timothy Hunter vilken en viss populär barnboksförfattare verkar ha plagierat. Neil Gaiman skriver bra som vanligt och den är fantastiskt vacker att titta på. Stilen påminner nästan mer om fantastiska Moonshadow än om Sandman. Jinx av Brian Michael Bendis är av mer realistisk stil. Svartvitt, mörkt, noirish, våldsamt. Mycket bra, som Tarantino i serieform.

Håller för närvarande på med sjunde och sista volymen av Grant Morrisons Invisibles. Invisibles förtjänar nästan ett inlägg i sig… Sammanfattningsvis är det en riktigt riktigt flummig serie, i princip en modern version av Robert Anton Wilsons och Robert Sheas The Illuminatus! Triology (full text), full av konspirationer, droger, magi och sex, referenser till både populärkultur och historiska händelser och personer, anarkister och individualister ställda mot kontrollsamhälle och konformitet samt jordens undergång som viktigt element i storyn (vilket i Invisibles förstås är sagt att inträffa 2012…). Givetvis kommer vi inte undan talet 23 heller. Klart läsvärd alltså!

Nu drar jag strax till Göteborg för att träffa Popkollisar.

Lästtips för alla med FRA-paranoia

Cory Doctorow är sf-författare och skribent och har skrivit den mycket bra Little Brother som, likt de flesta av hans böcker, kan läsas i html-version om man inte känner för att köpa boken.

http://craphound.com/littlebrother/Cory_Doctorow_-_Little_Brother.htm